Brené Brown skriver om att kliva ut på arenan, i sin sårbarhet. Jag tänker att det handlar om att visa upp sig och tala helt utifrån sin sanning, utan dömande och etiketter och kritik till andra. Att tala från en plats där det är helt sant och ärligt hur jag har det, och att jag äger det.

För min egen del, upplever jag när jag kliver ut på den arenan, jag gör det väldigt mycket nuförtiden i mitt liv, att det blir väldigt livgivande. Jag får näring. Jag får liv i mig när jag talar min sanning och följer min inre röst. Inte egots röst. Det är inte det jag pratar om. Det är inte det som jag tänker är att kliva ut på sårbarhetens arena. 

Att möta någon annan där, som också är i sin sårbarhet, att vi möts på den här arenan, det är för mig oerhört livgivande, även om det är väldigt tuffa diskussioner, smärta och massa känslor som vi upplever som svåra att vara med. För mig, är detta väldigt livgivande.                      

Det som för mig är svårt däremot är när jag kliver ut på sårbarhetsarenan och den jag vill tala och vara med på sårbarhetens arena sticker och ställer sig och håller sig i sargen eller kliver upp på läktaren och skäller, dömer, attackerar, kritiserar mig, eller helt enkelt drar därifrån, eller möter mig med fullständig tystnad. Det för mig är ett svårt läge att vara i och jag märker i mig själv att jag har en väldig längtan att bli mött och möta andra på sårbarhetens arena. 

Jag lägger märke till att de flesta av mina klienter har samma längtan att leva sina liv på sårbarhetens arena. I våra klientmöten handlar det ofta om att få fatt i ”Vad är sant för mig? Vad handlar egots röst och den gamla präglingen om?” Att få fatt i den här egna inre rösten, att jobba med det och samtidigt jobba med ”Vad är det som hindrar mig från att kliva ut i min egen sårbarhet och sanning?” De här två, tänker jag, är väldigt viktiga att hela tiden ha fatt i och jobba med. ”Att hitta min inre sanna röst, mitt naturliga tillstånd, och vad är det som ligger i vägen för mig att leva mitt liv och agera från den platsen?”

Det här har jag ägnat mig åt sen 1995, då jag började min inre resa. De flesta av mina klienter längtar också efter att möta andra på den här arenan och där upplever jag en väldig utmaning just nu i världen. I företagen, i familjer, i relationer. Att vissa kliver ut på sårbarhetens arena och vill vara där. Andra är inte redo. Den stora frågan blir: ”Vad gör man då?” Det brukar vara ett väldigt intressant ämne att utforska. Jag har många ledare just nu som står i den frågan, både i privata situationer och professionella situationer. Mer om det en annan gång.