Egot och Essensen – Vad händer när vi släpper taget om vår inre överlevnadsstrategi?

Egot är inte "du", utan en strategi du skapade för att känna dig trygg, älskad och accepterad. En psykologisk rustning formad av erfarenheter och tolkningar under uppväxten. Den hjälpte dig – men har också begränsat dig.

Essensen är det som finns bortom egot. Ditt sanna jag. Klarhet, närvaro, kärlek, glädje och styrka – inte som koncept, utan som levd erfarenhet.

I en värld som premierar prestation och snabba resultat, har jag upptäckt en motsatt – och otroligt värdefull – väg till utveckling: kontemplation.

Att praktisera "The Art of Contemplation", enligt Richard Rudd, har blivit en avgörande del i mitt inre arbete och mitt sätt att coacha. Det handlar om att möta det som är – utan att förändra det. Att känna fullt ut, utan att analysera, förklara eller fly undan. Först då kan verklig transformation ske.

Hur låter din inre röst?

Jag vill dela några tankar om superegot – den inre röst som ofta dömer, jämför och pressar oss. Den säger att vi "borde", att vi inte är "tillräckliga", eller att vi "måste prestera mer". Känner du igen den?

Superegot formas tidigt i livet, av förväntningar från föräldrar, samhälle, kultur. Det hjälpte oss att passa in – fast som vuxna håller det oss ofta tillbaka.

När vi börjar se hur superegot agerar – och varsamt frigör oss från det – får vi tillgång till något annat: vår inre vägledning, det jag kallar vårt sanna "elljusspår".

Det är ofta rädsla som gör att vi inte följer vår inre längtan och sanna "elljusspår".

Rädslan håller oss låsta på redan inslagen väg och gamla invanda mönster.

Genom att återknyta kontakten med vår inre vägledning och "elljusspår" och därmed förstå vår unika, medfödda natur, inser vi att vi alla är olika.

Peter Stormare berättar i *Nyhetsmorgon* om sin inre röst – sitt "elljusspår" – som han alltid följt för att leva i kontakt med sitt sanna jag. Vi föds alla med denna vägledning, de flesta av oss tappar kontakten med den. Genom medvetet inre arbete kan vi återfinna den och leva mer sant, vilket är särskilt viktigt i en orolig värld. Peter Stormares berättelse blir en inspiration till att göra sin inre resa och återknyta kontakten med sin inre vägledning.

Det finns en missuppfattning att det är okej att vara reaktiv i bemärkelsen att brista ut i sina känslostormar, för "jag visar bara mina känslor".

Ett paradigmskifte är inte bara en ny idé. Det är en helt ny nivå av medvetande.

Vi kan inte lösa våra utmaningar från samma tänkande som skapade dem.

Vi behöver system skapade från insikt, närvaro och verklig kontakt med livet.

Det gamla sättet att leda – byggt på kontroll, prestation och externa ideal – håller inte längre.

Det gamla sättet att leda – byggt på kontroll, prestation och externa ideal – håller inte längre.

För alla typer av ledare håller det dominerande ledarskapet på att tona ut, och en ny typ av ledarskap uppstår - Empatiskt ledarskap med ledare som är förebilder.

Jag är fast övertygad om att vi står i ett gigantiskt skifte i hur företag drivs och leds, hur vårt samhälle och världen fungerar, i föräldraskapet och i självledarskapet.

Från makt-över till makt-med.

För att det skiftet ska kunna ske, verkar det som att det först behöver urarta helt. Vi ser det på många håll i världen. Polariteter ökar. Trösten är tänker jag att det är ur dessa polariserade tillstånd som någonting nytt kan växa fram. Någonting helt nytt.

Att kunna känna och låta känslorna skölja igenom oss skulle bespara oss mycket tid och smärta. Om fler lär sig att härbärgera sina känslor, och agera efter att känslostormen har lagt sig, får vi automatiskt ett empatiskt ledarskap.

Vår skuggsida kan också visa sig som att vi skjuter upp att göra det vi längtar efter tills vi har tillräckligt med pengar, tills vi har hittat inre balans, tills våra barn har vuxit upp etc.

Oavsett vilken ursäkt vi hittar för att INTE göra det vi längtar efter, möjliggör det att vi lurar oss själva. Vi berättar för oss själva att vi inte kan, eller inte är redo.

Jag tycker att det är dags att förändra hur vi leder oss själva, hur företag leds och även hur vi uppfostrar våra barn. Det finns ett annat sätt.

Jag kallar detta Empatiskt Ledarskap. Bortom rätt och fel. Makt-över förvandlas till makt-med.

Det nya ledarskapet – att få medarbetarna att leda sig själva

Rollen som en modern ledare handlar inte längre om att berätta för andra vad de ska göra. Det handlar om "makt med". Snarare än "makt över". Att använda sin "makt med" som ledare innebär att arbeta tillsammans för att möta behoven hos alla inblandade. Detta tillvägagångssätt för kommunikation och ledarskap betonar medkänsla som en motivator för handling snarare än rädsla, skuld, skam, tvång, hot eller hot om straff. När vi leder med "makt med" är det partnerskap och samarbete som är ledstjärnan, till skillnad från i dominanssystemen där ett fåtal dominerar, och det är viktigt att bli godkänd och sedd av auktoriteter.

1. Befrielsen - Bortom personligheten

2. Balans - Essensen har tagit över

3. Normal - Drivs utifrån ego-fixeringen

4. Obalans - Omedveten om egot

Det är många av mina klienter som vill veta var i processen i den inre utvecklingsresan de befinner sig. För många år sedan kom jag fram till att det finns fyra framträdande nivåer i vår inre mognad och utveckling. Först nu har jag satt ner det på pränt, med intentionen att tillhandahålla en karta. I denna podden pratar jag om denna kartan.

I empatiskt ledarskap med självledande organisationer är alla kapabla att ta ansvar och den som inte har den mognaden att kunna vara självgående behöver vända blicken inåt och göra sitt jobb, alltså, göra sin inre MBA, göra sitt inre arbete för att nå den mognaden inom en. Jag menar att det kan alla göra, alla har vi det inom oss fast vissa sitter så pass fast i sig själva och sin egostruktur och de är inte redo att börja smälta isen. Jag tänker att det får man ha respekt för, att varje individ gör sin resa här på jorden. Vissa har lättare för att hitta sin potential, de sitter inte så fast i egot eller de har vigt sitt liv till att lösa upp präglingen och egot för att nå sin fullaste potential. Och andra försöker göra det, jag ser det på nära håll, de som verkligen försöker, och de sitter så fast i det. Det är en process som man inte kan tvinga fram.

Världen behöver fler människor som lever i sin fulla potential. När vi lever i vår fulla potential har vi en medmänsklig och medkännande förmåga att ta intelligenta och erfarna beslut som vägleder våra handlingar. Ju fler människor som har fatt i sin medvetenhet, som har mer kontakt med sitt sanna jag, får naturligt det empatiska ledarskapet. Man får en naturlig medkänsla för människor och situationer som uppstår. Man har kontakt och har fatt i sin klarhet, sin inre styrka, sin vilja, kraft och glädje. Man blir mer knivskarp i sitt sätt att leda sig själv och andra, och hur man förhåller sig till det som livet erbjuder.

I de intervjuer jag gjorde med empatiska ledare under 2020 hittade jag fyra grupper av empatiska ledare. De är de utmattade, ambassadörerna, sökarna och de som lever ut sitt empatiska ledarskap fullt ut. Dessa grupper har jag beskrivit i tidigare text. Det som jag vidare kommer fram till är att jag ser ett mönster och en resa mellan de här olika grupperna som formas till stadier. Jag ser också skillnad i vilken typ av organisation som de här olika grupperna, och stadierna, befinner sig i.