Det bottnar i rädsla

Det är ofta rädsla som gör att vi inte följer vår inre längtan och sanna "elljusspår". Rädslan håller oss låsta på redan inslagen väg och gamla invanda mönster.

Denna rädslan behöver vi möta med varsamhet och nyfikenhet, och låta den smälta i sin egen takt, omfamnad av oss själva. Samtidigt som vi arbetar med att lösa upp strukturen av vår inre kritiker.

Vår inre kritiker får oss att tro att vi inte kommer att lyckas att göra det vi vill och har lust med.

Då vi inte tar tag i vår inre kritiska röst, se den, och arbeta oss igenom den lever vi ett smalare liv än vad vi annars hade kunnat göra.

Vår inre kritiker berättar för oss att vi ska vänta tills att vi har tillräckligt med pengar, tills vi har hittat inre balans, tills våra barn har vuxit upp etc.

Oavsett vilken ursäkt vi hittar för att INTE göra det vi längtar efter, möjliggör det att vi lurar oss själva.

Vi berättar för oss själva att vi inte kan, eller inte är redo.

Det bottnar ofta i rädsla.

Rädsla för att inte ha tillräckligt med pengar, rädsla för att bryta sig loss från den invanda flocken, rädsla för att misslyckas. Och framför allt rädslan av att kasta sig ut i det okända - att inte veta.

Jag lever numera ett liv bortom min rädsla. Visst visar sig rädslan ibland, då är jag med den, fast låter inte den styra mitt liv och få mig att byta "elljusspår".

Det har varit en process över många år, då jag mer och mer har valt det jag verkligen vill - var jag vill bo, vad jag vill arbeta med, hur social och inte social jag behöver och vill vara med mera med mera...