Upptäck ditt lägsta läge. Om vi tar avstamp från beroendelådorna - beroende, oberoende, ömsesidigt beroende - som jag skrev om i förra artikeln är det bra att känna till sitt lägsta läge. Vi utgår från att det finns ett permanent läge och ett tillfälligt läge. Utifrån ditt permanenta läge, hur långt ner faller du tillfälligt?  

Var är ditt permanenta tillstånd?

Om du tänker dig att lådorna står i en trappa, där beroendelådan står längst ned och den ömsesidiga beroendelådan står längst upp eller en bit upp på trappan, och oberoendelådan i mitten. 

Låt säga att du befinner dig i den ömsesidiga beroendelådan som ditt permanenta läge. Då betyder det att du kan titta ner, för du har tagit dig igenom beroende- och oberoendefaserna. Så du vet hur det är, du känner igen hur det är att vara där och du kan titta nedåt. Det sägs enligt den här teorin att du inte kan titta uppåt i trappan. Beroende på hur långt du har kommit i din mognad och utveckling - var är ditt permanenta tillstånd? Ditt permanenta tillstånd innebär det tillståndet som är din så kallade station, utgångsläge och plattform som du lever från. Ditt normalläge.

Om ditt permanenta tillstånd skulle vara i oberoendelådan, då är det svårt att titta upp och förstå hur det är att vara i den ömsesidiga beroendelådan. Att höra en persons budskap som talar utifrån den platsen kan vara svårt. Du kanske kan förstå det rent intellektuellt och konceptuellt, och kanske till och med bli lockad av det och vilja komma dit. Du har ännu inte installerat den appen, så att säga. Du har inte det inne i dig, du är inte integrerad i det. Du vill dit. Så det kan vara en inspiration att höra det, fast i stunden är det svårt att ta in vad en sådan person säger som är några steg från där du befinner dig. 

Det är hjälpsamt att vara väldigt ödmjuk, klarsynt, accepterande till det tillstånd som man befinner sig i. Förstå och se att det är så här det är. Utan att döma, jämföra eller tycka att någonting är bättre eller sämre. Rätt eller fel.  

Hittade mitt lägsta läge på Kullaberg

Jag upplever mig själv som att jag befinner mig permanent i den ömsesidiga beroendelådan. Ibland triggar livet mig och en metafor för det är att det finns hissknappar som vi alla går omkring och bär på. Det är bra att veta om vilka hissknappar jag har. Vad står det för etiketter på mina hissknappar? Vad är det jag låter mig triggas av? Helt plötsligt kommer det en person och bara trycker på en utav av de här knapparna och så far du ner i källaren, eller långt ner på trappan. 

Att ta reda på sitt allra lägsta läge är väldigt bra, för att då vet man sin utgångspunkt och kan arbeta med att höja sitt lägsta läge.

Jag erfor mitt allra lägsta läge just då, vid ett tillfälle för något år sedan. Jag blev faktiskt chockad över att jag kunde falla så långt ner i trappan. Det var en ögonöppnare för mig, att detta var mitt lägsta läge vid den här tidpunkten. Ens lägsta läge ändras om vi kontinuerligt arbetar med att möta det, och därmed höja det.

Jag och min partner André skulle gå ut och gå på Kullaberg. Till saken hör att han frågade om vi skulle ut och gå, jag var inte jättepeppad på detta, jag ville hellre göra någonting annat. Fast där och då så på något vis upplevde jag inom mig att, ja, det ska vi göra. Vi ska ut och gå. Jag tyckte det var en bra idé att göra någonting tillsammans, trots att jag egentligen ville göra någonting annat, vilket jag inte sa. Så vi kör iväg till Kullaberg. Vi bor i Arild vilket är rätt nära Kullaberg och jag lät mig ledas av André. Han parkerade bilen, han känner väl till området och vi började gå. 

André och jag, vi har helt olika uppfattningar om vad ”lätt att gå” är för någonting. Han vet om att jag helst går där det är lätt att gå, vilket för mig är att det finns en stig, inga trappor, eller stup, eller stenar, eller stegar, eller någonting sånt som jag ska gå på, utan det är lätt att gå så att jag kan lunka på och glida in i mig själv under gången utan att behöva ha mitt fokus på att ”överleva” färden.

Vi börjar alltså att gå och det är ganska så stenigt, det ska klättras och jag tänker efter några sådana passager: ”Det blir bättre snart. Han vet ju vad jag gillar och inte gillar.” Vi fortsätter att gå och det blir svårare och svårare att gå. Jag blir surare och surare och surare, och argare och argare, och mer och mer frustrerad och svettig och vill absolut inte vara där jag befinner mig. Till sist så brister det och jag skäller ut honom fullkomligt och använder massa, massa ord som jag inte vill delge här. Det absolut värsta som jag kan hitta i mitt ordförråd. Allt är hans fel och hur … ja, hur fan kunde han ta med mig på den här rundan när han vet vad jag inte tycker om. 

Jag hatar detta! André är som en bergsget, eller vad de heter, som bara klättrar upp överallt och han tar sig fram som ingenting. Själv är jag mer som en flodhäst på land. Det funkar inte alls för mig att vistas i en sådan miljö som jag just nu befinner mig i. Så allt är alltså hans fel, och jag skäller och jag skäller och skäller. Han håller sig lugn, vilket är helt otroligt efter den totala blåsningen han får av mig. På något vis lyckas vi ta oss fram till ett plant fält. Jag säger att jag går inte en meter till. Absolut inte, jag vill bara hem och det ska vara planmark. Jag berättar att “du får gå och hämta bilen och hämta mig här, jag går absolut inte någonstans”.

När allt detta hände, var jag helt uppslukad i mig själv, samtidigt som det fanns en liten del av mig som kunde observera vad som pågick. Den inre observatören tänkte: ”Oj, vad hände här? Hoppsan vad jag reagerade på detta”. Den rösten kunde inte ta över och leda mig i stundens hetta, utan jag identifierade mig helt med denna hjälplösa kvinna och agerade utifrån beroendelådan. Det var där i beroendelådan jag hade hamnat, väldigt långt ner ska jag säga. För det var Andrés fel att jag var och gick där på Kullaberg bland dessa stup som jag kallar det.

Till sist lugnade jag ner mig och samlade ihop mig. Vi gick lite tystare och jag kunde landa i vad som hade hänt och det klarnade i mig. Då kunde jag uttrycka att för det första ville jag egentligen inte åka iväg och vandra överhuvudtaget. Jag hade alltså kört över mitt eget behov och anpassat mig till vad han ville göra, och jag insåg inte att det redan där började skorra inne i mig. Jag hade inte lyssnat, följt och uttryckt vad jag ville. Ovanpå det, hamnade jag på den här vandringsleden som jag inte ville gå på. Jag tog inte eget ansvar och från början sa ”nej, jag vill inte gå på sådana här stigar och leder som är så här svåra för mig att gå på”, utan jag fortsatte att gå där för att han ville gå där. Det var ju att jag inte hade tagit ansvar för mig själv och mina val. Min prägling är att jag är väldigt, väldigt anpassningsduktig, eller åtminstone har varit. Det är stor skillnad nuförtiden. Inte denna gången dock… Den här händelsen tog mig till min lägsta nivå och det var ett väldigt uppvaknande för mig. Det är här mitt lägsta läge är just nu, det är så här jag blir när jag är längst ner.

Det har inte hänt sedan dess att jag kommit så långt ner, utan jag har jobbat med den händelsen för att höja min lägsta nivå och verkligen gå in i vad det var som hände, vad var det för krafter inom mig som sattes igång, vad var det som gjorde att jag hamnade där? 

Var är ditt lägsta läge?

Mitt tips till dig är att fundera över var ditt lägsta läge är. Vad är det som triggar dig att komma dit? Vad är det för hissknappar du går omkring och bär på som någon i din omgivning kan trycka på, och du reagerar och åker till ditt lägsta läge? Eller var tar de olika hissknapparna dig när de blir tryckta på av din omgivning? Vad är det som stimulerar detta och vad kan du göra för att höja ditt lägsta läge?