Vi behöver företagare som levererar och producerar, tar fram varor och tjänster och annat för att göra gott i världen och för att ge oss köpare det som vi behöver, i ömsesidighet, tänker jag. Vi är alla beroende av varandra på ett eller annat sätt, varken vi vill det eller ej. Jag syr inte mina egna kläder till exempel. Det finns de som gör det, jag gör inte det utan jag vill hitta kläder som jag vill ha i bra kvalité och som passar mig och så vidare. Jag är jättetacksam för den individen, eller de individerna, som ser till att de kläderna finns på marknaden. Jag vill att de ska vara producerade på ett miljövänligt sätt, att personerna som har producerat dessa och som jobbar i det här företaget mår bra och de tycker det är kul, det de gör. Jag vill också att företaget drivs på ett sånt sätt så att de kan fortsätta att driva det så, och att de därmed också kan skapa arbetsplatser för individer där de kan komma ut i sin potential och bidra med det de kan.

 

Så som jag ser det är empatiskt ledarskap ett sånt ledarskap som driver verksamheter på det här sättet. Vi har sett historiskt väldigt många företag som drivs med det jag kallar för det dominanta sättet, där vinstintresse, pengar och resultat går först.

 

Vi konsumenter börjar välja företag och produkter som står för det som resonerar med våra egna värderingar. Och vi vill, tänker jag om man står för det empatiska ledarskapet, att de människorna som har varit med i processen att ta fram maten eller kläderna eller bilen eller vad det är, ska ha haft kul på vägen och att det ska ha varit givande för dem att gå till jobbet.

                     

Jag välkomnar en självsortering av företag, att de företag som inte bidrar till det goda i världen, och som inte tillhandahåller hälsosamma arbetsplatser, att de väljs bort successivt av oss som kan göra de här valen. Jag kan göra de valen som en konsument och privatperson, jag kan göra de valet som en anställd eller om jag är egenföretagare. Det finns väldigt många olika sätt jag kan göra de här smarta valen på dagligen. Eller så kan jag välja att, om jag redan är anställd i ett sånt företag, att driva den här förändringen som framför allt de som jag kallar för ambassadörer driver. Att man försöker transformera ett företag som inte kanske gör gott fullt ut till att bli ett sådant företag som bidrar till det goda i världen.

 

Som en empatisk ledare som gör sin inre MBA har man det här synsättet, man får det i sin process där man lär känna sig själv mer och mer och mer på djupet, det är det som är att göra sin inre MBA och man börjar se saker ur andra perspektiv. Det brukar leda till att det blir en syftesdriven organisation där de som arbetar på det här stället står helt fullt bakom det här syftet och lever det, det resonerar med medarbetarna. Och medarbetarna i ett sånt här företag, de verkligen upplever att de bidrar och får växa och de får väldigt stora möjligheter att utvecklas.

Den här empatiska ledaren som driver företaget ser till att medarbetarna växer och får tillgång till mer och mer av sin potential som redan finns i dem. Det är det som är grejen, att vi alla som går omkring i världen har potential och det är tyvärr få som har tillgång till sin fullaste potential för att den ligger gömd i det som kallas för egot, eller personligheten. Och när vi är gömda där i ego-fixeringen så går vi runt, runt, runt i det som vi redan känner till, i det här hjulet som är skapt av vår historia och vår prägling.

 

Så som jag ser det, de empatiska ledarna har en sån otroligt viktig uppgift i världen att skapa de här arbetsplatserna. De här platserna där människor får växa och utvecklas och skapa sådant som vi andra behöver. Jag behöver mat till exempel, jag odlar inte all min mat själv. Jag köper endast ekologisk mat och till största delen så äter jag växtbaserad mat. Jag sätter så stort värde på när jag kan köpa när- och nyodlad mat på det här sättet. De här producenterna i det här exemplet, de behöver finnas, jag vill ha dem på marknaden så att jag kan få det jag vill ha och behöver. För jag har valt att inte odla all min mat själv, jag väljer att jobba med empatiskt ledarskap som jag tycker att det är där jag bidrar mest. Jag gör mig beroende av att andra ser till att det finns mat som jag kan handla. Det blir ett ömsesidigt beroende i ett större perspektiv.

 

Genom att köpa de produkter som gör mig gott och som gör gott för världen är jag en del i det systemet och ser till att det här företaget kan fortsätta att producera det som de är bäst på, och att de kan gå med vinst eller gå runt så som de anser sig behöva, så att de kan fortsätta att finnas till på marknaden.

 

I de här företagen och organisationerna som är ledda med ett empatiskt ledarskap är det väldigt vanligt förekommande att man ser det självstyrande ledarskapet, självledande team, platt organisation, det som kan kallas för teal, som Frederic Laloux skriver om till exempel. Det krävs en viss mognad för medarbetare att finnas i en sån organisation för att man är ombedd att ta ett eget ansvar. Det är en utav grundpelarna i det empatiska ledarskapet, att jag tar ansvar för mig och jag fattar beslut och jag står för de besluten.

 

I en självledande organisation tar medarbetarna beslut och de har som en självklarhet mandat att göra det och de gör det. För att göra detta behöver man också ha en viss inre mognad för att vara redo för den sortens agerande. Jag tror det är en utav orsakerna till att när en empatisk ledare kommer in i en organisation där det har varit det dominanta ledarskapet så är inte individerna vana att fatta självständiga beslut utan det har varit toppstyrt. Beslut har fattats från de högsta i ledningen och inte alltid informerat sig om vad de som står närmst beslutet har för uppfattning och erfarenhet om vilket vägval som är bäst.

 

Även i det dominanta systemet är det tyvärr vanligt förekommande att om någon längre ner i organisationen har fattat ett beslut som har visat sig leda på en väg som inte varit så gynnsam, utses gärna syndabockar och det kan bli repressalier för en sån händelse. Därför vill man inte ta beslut heller. Så man vänder sig gärna då till de som är över en i hierarkin att ”ni får bestämma så slipper jag ta ansvar för det”. Då är det deras ansvar, de som sitter högre upp i organisationen.

 

I empatiskt ledarskap med självledande organisationer är alla kapabla att ta ansvar och den som inte har den mognaden att kunna vara självgående behöver vända blicken inåt och göra sitt jobb, alltså, göra sin inre MBA, göra sitt inre arbete för att nå den mognaden inom en. Jag menar att det kan alla göra, alla har vi det inom oss fast vissa sitter så pass fast i sig själva och sin egostruktur och de är inte redo att börja smälta isen. Jag tänker att det får man ha respekt för, att varje individ gör sin resa här på jorden. Vissa har lättare för att hitta sin potential, de sitter inte så fast i egot eller de har vigt sitt liv till att lösa upp präglingen och egot för att nå sin fullaste potential. Och andra försöker göra det, jag ser det på nära håll, de som verkligen försöker, och de sitter så fast i det. Det är en process som man inte kan tvinga fram. Det man kan göra är att man sätter sig i en process, man ser till att man får det stödet som behövs för att man ska optimera den färden. På så vis kan man driva på det. Fast även om jag har gjort allt som står i min makt för att skapa förutsättningar för att jag ska smälta isen och hitta mer av min potential så har det sin egen takt, det är min erfarenhet. Det är så viktigt att man taktar med sig själv, att jag går i den takt som är min och att jag inte jämför mig med andra utan jag är med mig, så att säga.

 

Som en empatisk ledare ser jag kanske medarbetare som faktiskt försöker, fast det tar lite längre tid för somliga, detta har jag naturlig medkänsla för och kan prata med dem om deras process. Det kan kanske vara att man behöver hitta en annan arbetsuppgift, arbetssituation och så vidare. Sen finns det de som inte är redo för det empatiska ledarskapet. Där det är väldigt skrämmande för dem därför att det empatiska ledarskapet betyder autenticitet, att vi är transparenta, att vi är sårbara, att vi visar upp oss själva och tar plats. Jag behöver inte vara modig egentligen för att jag är inte rädd för att ta plats. Som en självklarhet bidrar jag och gör det som jag vet att jag kan bidra med.

 

För vissa är det skrämmande och svårt när man har levt bakom sin fasad i så många år, och den fasaden kanske sitter väldigt, väldigt, väldigt, väldigt hårt. Då tänker jag att man behöver verkligen ha omsorg, förståelse, medkänsla och empati för att det är som det är och att man kan ha en konstruktiv dialog kring detta, hur man ska lösa situationen.

 

Det blir så fel om man tänker att det empatiska ledarskapet är det bästa och det dominanta är det fel på. Då igen blir det rätt och fel, svart och vitt, bra eller dåligt. Jag tror inte på det. Utan vad jag menar är att med det empatiska ledarskapet kan man visa på något annat, på ett alternativ som är mer hälsosamt och friskare och bättre för oss. Är man fast i det dominanta, har man kanske inte ens har sett och tänkt på att det finns ett annat sätt att leda och verka på.

 

Man kan locka över andra till det empatiska ledarskapet genom att helt enkelt vara en empatisk ledare. Kanske det väcker nyfikenhet hos den oinvigde och denne blir nyfiken och kan komma i sin egen takt. Det är viktigt att vi avstår från att döma dem som sitter fast i sina egon och agerar utifrån den platsen, ofta utifrån rädsla. De kanske är väldigt dominanta på det sättet att de är otrevliga, skapar rädsla och så vidare. Egentligen är det individer som gör allt för att inte visa hur det faktiskt står till inne i de själva, de är förmodligen inte ens själva medvetna om det. Jag menar inte att beteendet därmed är okej, det är inte det jag säger, fast vi kan förstå varför de gör så och ha medkänsla med det, och säga ”det där beteendet vill vi inte ha här” och försöka hjälpa dem till ett annat beteende.

 

För att en person som är så fast inne i sin egen idé om hur det ska vara, att ens börja bli nyfiken på att det kan finnas något annat och överge sin gamla övertygelse, den resan är väldigt lång för de flesta. Det finns undantag, det gör det, fast för de flesta är den resan väldigt lång. De vet inget annat än det som de tror på inne i sig själva. Att då komma med empatiskt ledarskap och prata om autenticitet och öppenhet och sårbarhet… Då blir reaktion säkerligen ”nej tack, det är inte jag inte intresserad av”. Empatiskt ledarskap kan verka hur läskigt och orimligt som helst om man aldrig har varit i konkat med det. Så man behöver ta det varsamt.

 

Som en empatisk ledare behöver jag verkligen få kontakt med min egen sensitivitet och ta det lugnt. Jag märker för min egen del att ibland blir jag så uppeldad av det hela att jag försöker övertyga andra människor som jag upplever sitter fast i en trosföreställning som inte är gynnsam. När jag hamnar i den energin att jag ska övertyga, leder det sällan till någonting bra, är min erfarenhet. För då har jag hamnat i att ”jag vet bättre än vad du vet” och så är vi tillbaka egentligen i det som jag kallar för det dominanta ledarskapet, att ”jag har rätt och du har fel”. Det leder inte till någon kontakt eller dialog eller någon förändring eller att man vill öppna sig när man har ett sånt klimat.

 

Så det är en delikat fråga för oss empatiska ledare, hur vi ska bemöta de som ännu inte förstår och ser det som är bra med det empatiska ledarskapet. Eller hur vi ska bemöte dem som blir så rädda av det, fast de inte vet om det själva, att det är rädsla som styr deras reaktion. Det är att lyssna på den andre väldigt mycket och skapa en miljö som är trygg, skapa avslappning och att man visar att det är okej att säga och vara så som man är. Här är ingen piska på det här stället, här är tydliga gränser och vi jobbar med respekt, integritet och vi är mänskliga, så inga övertramp eller icke respektfulla beteenden, det säger vi stopp till på ett väldigt bestämt och kärleksfullt sätt.

 

Vi behöver ta fram hela vår verktygslåda som vi har fått med oss på vägen när vi möter de som är i det dominanta ledarskapet. Ju mer vi gör vår inre MBA, ju mer vi får in inre arbete som en daglig praktik - jag vänder mig inåt dagligen, jag är i kontakt med mig själv hela tiden under hela arbetsdagen – ju mer jag arbetar upp den förmågan desto mer kan jag också vara där som en resurs för andra. För att kunna vara i kontakt med mig själv så behöver jag stöd, jag behöver en omgivning och en livsstil som stödjer att jag vänder mig inåt. Med det menar jag till exempel att meditera på morgonen, ha tid för mig själv, reflektionstid och självsamhetstid och så vidare. Jag skalar bort sånt som inte verkligen behövs i mitt liv för att skapa mer utrymme. Det kan vara människor, nyheter, böcker, radio, ljud, vad som helst. Jag skalar bort detta så att jag kan börja höra mig själv och de signaler som faktiskt kommer inifrån mig själv.

 

Min erfarenhet är att det är väldigt, väldigt svårt att göra den här inre MBA:n på egen hand. Vi behöver andra människor runt oss som också gör den här resan så att vi har människor runt om oss som man kan prata med om de här djupa hålen som man stöter på. Och att man kan skratta åt sina ofullkomligheter! Jag gör själv den här resan sedan 1995, och sedan 2015 så går jag i en skola som heter Diamond Approach. Där har jag en egen private teacher, som det heter, jag är på retreats flera gånger om året, jag läser och rör mig i de här kretsarna. Jag upplever det här stödet, det är så enormt viktigt. Även jag ramlar ner i mina gropar där det inte är lätt att vara. De här samtalen med min private teacher har jag regelbundet flera gånger om året, för att reda ut, för att sortera upp ”vad var det som hände? Var är jag nu?” Det är för att sortera upp och smälta det som ligger i vägen så att jag kan vara i största möjligaste mån i min fullaste potential.

Det är ett stort arbete att göra sin inre MBA. Det räcker inte bara att läsa en bok eller gå i tio coachingssamtal utan det här är ett commitment som jag behöver göra till mig själv. Att satsa pengar och tid och energi på det. Själv har jag lagt tre miljoner svenska kronor hittills på min inre MBA under de här åren, sen -95. Det är så viktigt för mig. För mig är det ingenting att diskutera, det är mitt syfte och mitt kall. Genom att jag satsar så mycket på det har jag möjlighet att möta empatiska ledare som gör resan på sitt sätt. Där kan jag bidra, där kan jag hjälpa till så att resan blir rakare och inte behöver ta långa omvägar. Det är viktigt att man tar hjälp av någon som kan stödja en på vägen. Jag tar jättemycket hjälp av andra kontinuerligt. Vi behöver varandra.