I de intervjuer jag gjorde med empatiska ledare under 2020 hittade jag fyra grupper av empatiska ledare. De är de utmattade, ambassadörerna, sökarna och de som lever ut sitt empatiska ledarskap fullt ut. Dessa grupper har jag beskrivit i tidigare text. Det som jag vidare kommer fram till är att jag ser ett mönster och en resa mellan de här olika grupperna som formas till stadier. Jag ser också skillnad i vilken typ av organisation som de här olika grupperna, och stadierna, befinner sig i.

De utmattade – fas 1

Vi börjar med den första gruppen, de som jag benämner som de utmattade. De befinner sig oftast i en dominant miljö och de har en naturlig förmåga och läggning för det empatiska ledarskapet. Deras sätt att vara, leda och agera välkomnas inte av de som står för det dominanta ledarskapet. I det dominanta ledarskapet styrs man mest av resultat och man bryr sig inte så mycket om hur människorna mår, kortfattat. I det dominanta systemet finns också mycket rädsla och man använder den makt som man har ÖVER sina medarbetare. En empatisk ledare som befinner sig i den här miljön blir inte uppskattad för de kvaliteter som denna personen har, som till exempel att man är bra på att lyssna, är empatisk, transparent, inkluderande. Som en empatisk ledare kan man vara tydlig i sin kommunikation, man kan se saker på ett annat sätt som därmed utmanar det gamla dominanta synsättet. Man har ett annat perspektiv, är syftesdriven, ser en större helhet. Man är mån om att människorna också ska må bra, precis som att företaget och resultaten ska må bra. 

Om man befinner sig i en miljö där det empatiska synsättet inte är välkommet börjar man sakta tappa energi och må dåligt, och man börjar tro att det är fel på sig själv, man förlorar sin egen inre kompass. Man kan börja må väldigt, väldigt dåligt. Ofta är det här början på en inre resa, att bli mer av den man egentligen är. Det är så otroligt viktigt att man flyttar sig ifrån den här toxiska miljön, vilket det är för en person som naturligt är en empatisk ledare. Att stanna kvar kommer innebära att man blir mer och mer sjuk, man blir mer och mer förgiftad. Jag brukar använda liknelsen med ett akvarium, att man simmar runt i ett akvarium med förgiftat vatten och man behöver lyfta sig upp ur det här vattnet i tid, medan man fortfarande har kraft att göra det. För annars så drunknar man i detta vattnet.  

I det större perspektivet kan den här fasen faktiskt vara en väldigt bra plats att befinna sig på. Man börjar se sina egna kvaliteter och det jag behöver ändra på. Förhoppningsvis tar jag professionell hjälp. Jag börjar förstå att det är inte fel på mig, det är bara det att jag har tappat kontakten med mig själv och hamnat i en miljö som inte stödjer mig så som jag behöver. När jag har fått upp näsan över vattenytan och börjar förstå att jag har en del inom mig som jag behöver se på och göra någonting åt, är det viktigt att samla sin energi och byta miljö. Jag behöver komma i ett akvarium som stödjer det synsätt som jag har som en empatisk ledare. Här börjar resan för sin inre MBA som jag kallar det. 

Att göra sin inre MBA betyder att vända blicken inåt och lära känna sig själv på djupet, och börja avslöja sina idéer, föreställningar, övertygelser som jag har om mig själv. Kanske att jag i den här situationen som utmattad som jag kallar det, har en idé om att jag ska göra karriär, jag ska jobba som ingenjör, eller ekonom eller något sånt, för att det förväntade sig mina föräldrar eller jag själv fick en idé om det när jag var liten, fast egentligen passar det inte mig. Det är livsavgörande att få syn på det som är verkligen sant för mig och vad min prägling berättar för mig som hindrar mig från att leva min sanning. Här är professionell hjälp en väldigt viktig faktor för att skapa en snabb, rak förändring.

När jag börjar må bättre och får mer energi, och jag får perspektiv på min situation, har jag förhoppningsvis kraft till att börja söka en ny arbetsplats. Det kan också vara att man får syn på att jag och min livspartner är helt olika som individer och jag behöver lämna relationen. Så stora saker kan hända här, som i det långa loppet är bra för mig själv och min själ, fast i stunden är det svårt och tungt, och stora beslut som måste fattas. Det kan också vara att man snabbt förstår sin situation, ändrar och går vidare, det är inte så mycket som behöver förändras i det yttre.

Ambassadörerna – fas två

Så kommer vi in på grupp två, de som jag kallar för ambassadörer. Det är de som är empatiska ledare, och som leder och agerar utifrån det här sättet i en organisation som är i det dominanta systemet. Fast de har skaffat sig en oas, en ö eller en community eller ett område, där de kan agera som en empatisk ledare. 

Ambassadörerna är väldigt drivna, de är väldigt på. De har mycket kraft, mycket energi, är orädda och mycket trygga i sin inställning och i sin övertygelse om att det empatiska ledarskapet är det som är rätt för mig, och jag kommer inte att ge vika på detta. För att det här ska fungera i den dominanta miljön behöver ambassadören ha ett okej på att agera i enlighet med empatiskt ledarskap ifrån den som jag rapporterar till. Personen som ambassadören rapporterar till behöver inte vara en empatisk ledare, däremot förstår denne att det som den empatiska ledaren gör, ambassadören, är någonting som är bra, fast chefen förstår inte riktigt vad det är, men personen låter den empatiske ledaren göra som den behöver.            

Här fortsätter resan med den inre MBA:n, jag kommer mer ut i mitt empatiska ledarskap, jag står för det och jag backar inte. Jag förstår också att här har jag mycket jag behöver utveckla. Jag läser böcker, jag går utbildningar, jag tar professionellt samtalsstöd och så vidare. Jag är väldigt på i min inre utveckling. Det här funkar och är gynnsamt för alla inblandade så länge som balansen finns där och att friheten att leda med det empatiska ledarskapet finns hela vägen.

Det som jag har erfarit i mina intervjuer, och även i mina coachingsamtal med de empatiska ledarna, är till exempel en chef som har gett ambassadören ett frikort, om den chefen slutar och det kommer in en ny chef som inte låter ambassadören simma omkring som den behöver, utan den nya chefen börjar ställa krav och gör manöverutrymmet tajtare för ambassadören, det kanske införs mycket kontroll och den nye chefen tar över vissa arbetsuppgifter, då söker sig den här ambassadören vidare. Den personen kan inte vara kvar när en dominant ledare kommer in vilket kan vara en ny ägare, styrelseordförande, vd, chef, projektledare. Var ambassadören än är i det hierarkiska systemet spelar inte så stor roll för den här ambassadören kan inte gå tillbaka att verka i en dominant miljö och agera som en dominant ledare. Det går inte. Ambassadören är förankrad i det empatiska ledarskapet. Först försöker ambassadören att vara kvar och få det till att fungera och förändra i den nya dominanta miljön som uppstått. Om inte det ger resultat så söker ambassadören sig vidare. Antingen säger de upp sig utan att ha någonting och hamnar då i sökarfasen fullt ut, fas tre, där man tar sig tid och funderar på ”vad ska jag göra härnäst?” eller så söker man medan man är kvar i den gamla miljön.

Ambassadörerna finns i de dominanta systemen och skapar någon slags hybridorganisation. Ju fler öar av empatiskt ledarskap som uppstår inom den dominanta organisationen, så tar till sist de över. Därmed finns möjlighet att en dominant organisation sakta omvandlas, transformeras, till en empatisk organisation om det finns många sådana här öar som spiller över på varandra. 

Ambassadörernas fälla är att de ger inte upp. De har så mycket kraft och så mycket driv och så mycket passion till att skapa den här förändringen. Det kan vara bra för ambassadören att ha lite koll på sig själv och sin energinivå, att man fortfarande håller sig på rätt sida strecket, så att säga. Att man inte går tillbaka till fas 1.

När jag har börjat förstå som ambassadör att jag kan inte vara kvar här längre, det funkar inte eller att jag vill ha mer utrymme, jag nöjer mig inte med att vara i den här oasen som jag har, jag vill mer, jag har mer att ge, jag kan mer om det empatiska ledarskapet, så jag börjar undersöka nya områden. 

Sökarna – fas tre

Då kan ambassadören börja fundera på, och kommer in i grupp tre, sökarna, ”ska jag starta eget, ska jag bli konsult, ska jag skriva en bok, ska jag söka mig någon annanstans, ska jag … vad ska jag?” Det är väldigt mycket frågor. Många, många fler frågor än svar. De här frågorna behöver besvaras, man behöver hitta sina egna svar. Den inre MBA:n som jag pratar om, den börjar verkligen få fäste i denna fasen. För jag förstår att jag kan inte gå tillbaka, jag kan bara gå framåt och jag är inte riktigt klar över hur den vägen framåt ser ut. Jag behöver tid med att komma fram till ”vad är rätt för mig, vad är mitt syfte, vad vill jag?”. Det kan vara utmanande för de här drivna ambassadörerna att befinna sig i fas tre, de har så mycket energi utåt och vill göra en massa, och de har så otroligt mycket kapacitet. Ledtråden är att stanna upp, gå inåt, ta det lugnt, ta bort saker mer än att lägga till, skaffa egentid, självsamhet. Låta svaren komma. Ta ett professionellt samtalsstöd, då gör du processen kortare och du finner din riktning, din inre kompass och guidning.            

Jag tänker att den här fasen är väldigt, väldigt viktig och bra. Nödvändig för din inre utveckling och att komma vidare med att bli mer av dig själv, att få fatt i mer av din potential. Man behöver vara beredd på att hitta sina mörkare sidor, sina ofullkomligheter. Vad är det som hindrar mig, vad är det som ligger i vägen, vad är det som gör att jag inte kommer fram till de här svaren? Man ser att det är väldigt många som vet vad de vill, fast de är inte redo att släppa på den ekonomiska statusen som de lever i just nu. Här behöver man, vilket jag själv har gjort, strunta i pengarna så att säga, och följa sitt hjärta. Och eventuellt vara redo på att dra ned på den livsstandard som du har. 

Det är för vissa en väldigt stor process att gå igenom, att släppa taget om den ekonomiska tryggheten och vara beredd på att göra sig av med vissa livsstilar som kostar pengar. Att välja sin längtan och sin passion före den ekonomiska tryggheten. 

Man kommer kanske fram till att jag vill säga upp mig eller starta eget. Kanske jag behöver avbryta en relation. Man börjar städa också bland sina vänrelationer. Man inser att vissa individer som jag har fått mycket utbyte av tidigare inte längre ger mig det utbytet. Det som är vanligt är att jag börjar känna mig mer och mer ensam i världen. Man kanske inte har så många runt sig i sin närhet som är på den här platsen i livet där vi kan prata om de här mer djupa, själsliga frågorna som uppstår.

Jag brukar nämna verktyget tårtan till mina klienter som befinner sig i det här stadiet. Om man ser sina vänner och sina människor som man har runt sig som tårtbitar, så kan man med vissa personer äta hela tårtan, man har mycket gemensamt och det känns lätt och ledigt. Det finns balans i relationen. Med andra kanske man bara kan äta en liten bit av tårtan, t ex endast prata om gamla minnen. Vidare finns det andra där det är halva tårtan du kan äta, ni kan samlas kring gemensamma ämnen där det fungerar. Men den andra halvan funkar det inte. Det gör så stor skillnad när man kan börja se verkligheten som den är och inte har förväntningar att de som jag tidigare kunde prata djupt med kanske jag inte kan det längre, därför att jag har fått ett djupare djup inom mig och min omgivning hänger inte med. Det är viktigt att börja skaffa sig en ny sfär av människor som man kan prata och vara med. De finns, fast de finns inte i de vatten som du har simmat i tidigare, om de inte själva är på samma resa som du är.

Leva det empatiska ledarskapet fullt ut – fas fyra

När sökarfasen är över för den här gången, den kommer och går hela tiden, hittar du din plats. Du går över i grupp fyra där du kan leva ditt empatiska ledarskap fullt ut. Antingen startar du ett eget företag där du anställer folk och du bygger upp den här kulturen. Det kanske är en självstyrd organisation, teal. Du ser verkligen till att det blir på en sån kultur och en sån organisation, ett sånt företag som du vet att du kan leda och vara i. Eller så kanske du blir anställd i en sådan organisation. Du börjar förstå ”wow, det är så här det kan vara”. Så härligt det är att vara och leva utifrån denna platsen. Så klart att här också är jobbiga känslor som uppstår, fast min erfarenhet är att det blir en större acceptans för det, för ens hinder och utmaningar. Inte bara för sin egen process, utan också för medarbetarnas. Och individerna har upparbetat förmågan att processa och ta hand om sina oläkta sår och trauman, utan att den processen läcker ut i omgivningen. Det är en del av livet och genom fas fyra blir man mycket, mycket bättre på att känna allt det där och låta det vara som det är, och ändå kunna fungera. Det är livet, det är både upp och ned. En stor anledning till lidande är att man har en idé om att det bara ska vara bra allting och att man ska ha lycka. Så ser inte livet ut, och när man kan landa i den acceptansen och tillåta sig att känna allt det som uppstår i mig så blir det lättare, och jag kan också vara med andra människor på ett mer naturligt sätt.

En ständig process - fas två till fas fyra     

Det jag har förstått genom mina klienter som har gått igenom de här fyra faserna, kan jag, om jag befinner mig i grupp fyra som en empatisk ledare fullt ut, hitta en sån miljö i en fortfarande dominant organisation. Jag går tillbaka till grupp två, jag blir en ambassadör. Fast när jag har gjort den här resan upp till grupp fyra, och sen går tillbaka till fas två, grupp två, då är det annorlunda i mig. Jag har förankrat mitt empatiska ledarskap mycket, mycket, mycket mer och det är på mina villkor, så att säga. Jag står mycket, mycket stadigare. Jag kanske har blivit VD för ett affärsområde eller för ett helt bolag. Då kan nya svårigheter visa sig, till exempel att de medarbetarna som nu finns i min nya organisation som jag har blivit ledare för, de kanske inte alls är intresserade av det empatiska ledarskapet. Det skapar kanske jättemycket rädsla i dem. I det dominanta systemet är det mycket fasader. Vi visar inte oss, det finns knappt autenticitet. Det är mycket attacker, det är mycket reaktioner. Så att helt plötsligt få in en ledare som brinner för det empatiska ledarskapet betyder det att ”här ska vi vara ärliga, här gillar vi transparens, här pratar vi om det som sker, här är det tydlighet, här är det raka rör med hjärtat inkopplat”. Det är jättesvårt för vissa individer att vara i den empatiska miljön om man inte är beredd på det. För det betyder att då måste jag släppa på min fasad, och vissa individer sitter så hårt fast i sin prägling och är inte ett dugg intresserad av, eller har förmågan just nu, att släppa den fasaden.

Då kanske man står inför utmaningen att jag faktiskt behöver ta bort vissa medarbetare från organisationen om de inte är beredda på att göra resan. Kanske har jag möjlighet att placera om dem någon annanstans. Det är viktigt att hitta kraften att ta tag i en sådan situation, för de här medarbetarna som inte är beredda att följa den empatiska ledaren kan förstöra så mycket. Så utmaningarna, på sätt och vis, blir större här. Å andra sidan har jag som empatisk ledare och ambassadör, mer kapacitet att ta de här utmanande besluten och stå kvar i det, och samtidigt ha hjärtat med. Hjärtat öppet hela vägen. 

Det tar aldrig slut

Resan att göra sin inre MBA och flytta sig mellan de här olika grupperna eller faserna i en utvecklingsresa, den tar egentligen aldrig slut. Man blir mer och mer förankrad, man hittar mer och mer djup i själv, man får mer och mer erfarenhet av hur man ska hantera de här olika situationerna. Det är jättespännande tycker jag. De här empatiska ledarna som är därute i arbetslivet, de gör såna underverk. De lockar fram det goda i sig själva, i andra människor, skapar fantastiska team och de använder sitt ledarskap och företagande för att göra gott i världen. Jag är verkligen full av beundran för de empatiska ledare som är i företagsvärlden och gör detta enorma jobb och insats.             

Jag är så tacksam att jag har kommit fram till att jag bidrar som allra mest vid sidan av, som coach till dessa empatiska ledare som är i företagsvärlden. Jag valde att hoppa av den resan en gång i tiden, för mer 15 år sen, och jag har hittat vad som är bäst för mig att göra. Jag upplever att jag verkligen kan bidra till er som befinner er i företagsvärlden och gör er resa där. Vi gör alla vår inre MBA tillsammans för att sprida det empatiska ledarskapet i världen och göra gott.