Varför heter jag Kiliam?
Jag heter Christine Kiliam. Kiliam, för mig, betyder nycklar. Jag hittade på kiliam som ett ord för nycklar, när jag var kanske ett och ett halvt år gammal och kunde inte prata ännu. Vi hade en koloni på den tiden. Nu är detta … 1968, måste det vara, i Malmö på Ärtholmen. Jag var helt fascinerad av nycklar. Jag tog mammas nyckelknippa och i de här långa gångarna med olika kolonilotter, så berättar de för mig att jag har gått där och provat i varenda grind. I varenda grind har jag provat de här nycklarna och sagt ”kiliam, kiliam”. Det här namnet, eller ordet då, har levt kvar sen dess. Det koms ihåg att det var kiliam som var mitt ord för nycklar när jag var 1,5 år gammal.
När jag skulle starta mitt nuvarande bolag 2006, hade jag en massa olika namnförslag. Efter sjätte avslaget ifrån var det nu är man ansöker om det, tänkte jag ”Alltså, nu orkar jag inte med den här processen. Nu måste jag ju bara skaffa ett namn som går igenom”. Jag minns att jag satt på bussen hem till Skanör, där jag då bodde, och tänkte ”Okej, gå utanför boxen. Vad är det nu för någonting?” Då kom det här ordet till mig, ”kiliam”. Det passar ju perfekt att använda! På den tiden var jag mer inriktad på kommunikation och ledarskap. Att använda nyckelns eller nycklars metaforiska betydelse, att kunna stänga, öppna och så vidare. Nyckelbudskap, nyckelpersoner, key stakeholders, och så vidare.
När jag kom på att mitt företag skulle heta Kiliam, var det ju också att jag ville säkerställa att de andra i min familj hade samma upplevelse av att det här namnet att det betydde nycklar. Så jag ringde mamma, ”Vad betyder kiliam?” Jag ringde mormor och jag ringde pappa, och alla sa ”nycklar”. Sen kom ju den stora utmaningen, ”Hur stavas kiliam?” Vi hade alla möjliga förslag och jag tog kontakt med en språkkunnig person, språkvetare, för att ta reda på rätt stavning. Vi kom fram till att det ska vara med två L, K I L L I A M. Och alltså jag bara tänkte att ”Det funkar inte för mig”, för då blir det ju liksom ”kill I am”. Så det var ju helt uteslutet för mig att stava det med två L, till min sons stora sorg och förtvivlan än i dag, för han hade ju verkligen önskat att det skulle vara just det här ”kill I am”. Det hade ju passat honom då som ung tonåring… Och än idag faktiskt! Så jag skickade in ansökan om företagsnamnet Kiliam Communication & Leadership AB och det gick igenom.
Jag är född med namnet Källström. Efter att jag gifte mig med mitt barns pappa blev mitt efternamn Granholm. Efter många års skilsmässa satt jag och tittade på det där namnet, Christine Granholm, och tänkte ”Vem är det egentligen?” Jag kunde inte längre identifiera mig med det namnet. Jag hade valt att behålla Granholm efter skilsmässan för att jag tyckte det var viktigt att ha samma namn som mitt barn. Och Max, min son, han var tre år när vi skilde oss och nu, när detta kom upp i mig, var det 2009 och han var nästan 14 år gammal. Så då tänkte jag att ”Det kanske skulle kunna funka nu att ta ett annat namn”.
Jag började igen leta i mitt inre efter lämpliga namn. Först kom ju tanken upp att jag skulle ta tillbaka mitt flicknamn, Källström, fast det lockade mig inte riktigt. En praktisk orsak är att heta Källström och ha kontakter internationellt, det är rena mardrömmen. Det har jag varit med om, med Ä och Ö och sje-ljud och ingen kan uttala det och det stavas på alla möjliga konstiga sätt och så. Det var en anledning. En annan var att min pappa hade ganska nyligen, vid det här laget, tagit sitt liv och det var någonting med det. Jag kan inte riktigt förklara, det kändes lite olustigt helt enkelt, så det var inte en framkomlig väg.
”Jaha, vad ska jag heta?” Jag fick syn på mitt visitkort. Det låg på skrivbordet. Jag kommer ihåg att jag satt vid mitt skrivbord i huset som jag nyligen hade köpt i Skanör, där jag och min son då bodde efter den andra separationen, och så tittade jag på visitkortet och där stod ”Kiliam Communication & Leadership”. Jag tänkte ”Där är ju namnet. Jag ska heta Kiliam så klart”. Det var liksom bara så där självklart. Jag tog upp det med min son Max ”Vad tycker du om det här?” Att byta namn och heta Kiliam. Han blev helt eld och lågor. Han tyckte det var ascoolt. Okej, så då skickade jag in det till … ja, det är väl Patent- och registreringsverket, tror jag, och ansökte om att få heta det och det gick igenom. Jag bytte namn då, och Max la till det som mellannamn. Nu heter jag det och det känns oerhört bra.
Namnet har ju en väldig betydelse, för mig åtminstone. Där alltid intressant, tycker jag, att höra talas om namn och ”Varför har man de namn man har?” Och smeknamn och så, hur de uppstår. Jag hette ju Christine Källström som flicka. När vi gick i mellanstadiet, var vi tre stycken Christine i klassen. Lyckligtvis … alla tre hade olika stavningar på ”Christine” och det slutade med att ingen av oss kallades för Christine. En kallades för Persson, den andra Karlsson och jag Källis, efter Källström. Det är väldigt många som kallar mig för det än i dag, som är från den gamla tiden. Mitt namn Christine, det kom tydligen av att mamma och pappa inte kunde komma fram till ett namn som de båda tyckte om. Pappa, på den tiden, var föreståndare i en skoaffär i Malmö och då hade det kommit in en mamma i affären med en dotter som hette Christine. Han kom hem på kvällen och sa att ”Det här tycker jag att vårt barn ska heta”. Och så blev det.
Så varför heter du det som du heter? Vad är historien bakom dina namn, ditt namn? Är du nöjd med ditt efternamn eller längtar du efter något annat efternamn, till exempel? Det finns ju många som byter förnamn också. Personligen är jag inte så himla nöjd med Christine. Jag hade hellre hetat Hannah eller Maya. När jag var liten, kallade mig aldrig för Christine. Jag kallade mig för Tinen. Eller Maria, mitt andranamn. Så ja, uppenbarligen har namn varit en stor del av mitt liv så här långt.