Acceptera verkligheten så som den är
Byron Katie skriver om att acceptera verkligheten precis som den är, och inte se situationen så som jag vill att den ska vara. Om vi klarar att acceptera verkligheten precis som den är, så menar Byron Katie att vi då slipper det psykologiska lidandet. Det här tränar jag på. Varje dag. Det går bättre och bättre, och det behövs ihärdig träning och påminnelse.
Acceptera, förändra eller lämna
Jag tänker att om jag blir varse om min egna förväntningar på någon eller något, hjälper det mig att se hur jag förvanskar verkligheten. Om mina förväntningar inte blir uppfyllda, kan jag känna t ex besvikelse eller irritation. Om jag däremot accepterar situationen precis som den är, är det upp till mig om jag vill vara med det eller inte. Jag kan välja att vara i den situationen, jag kan undersöka om jag kan påverka på något sätt, eller jag kan lämna den. T ex om en person pratar väldigt mycket om saker som inte intresserar mig eller enligt mig har för långa utläggningar som inte är relevanta, kan jag välja att acceptera att personen pratar så här och jag sitter kvar och lyssnar. Eller så kan jag uttrycka till personen att jag känner mig irriterad när vederbörande pratar mycket och att jag behöver delaktighet i samtalet och därför önskar jag att personen uttrycker sig mer kärnfullt. Eller så kan jag välja att lämna samtalet. Jag kan gå därifrån. Jag har alltid dessa tre val. Acceptera, förändra eller lämna.
Bli varse om min gräns
När jag börjar förstå på riktigt att verkligheten är som den är, personen jag har åsikter om är som den är, då lägger jag min energi på mig själv istället för att spilla min energi på att t ex vara irriterad på den andre. Jag kan börja bli nyfiken på var mina gränser går, hur kan jag uttrycka min gräns och ta ansvar för konsekvensen av min gränssättning. I exemplet ovan om personen som pratar för mycket för min smak, är första steget att på riktigt inse och acceptera att så här pratar denna personen, det kan jag inte förändra. Däremot kan jag uttrycka hur jag känner det, utan att ha förväntningar på att personen ska göra som jag säger. Det kan ju vara så att om jag uttrycker att jag känner mig irriterad och behöver delaktighet i samtalet, så kanske jag ger personen värdefull information som personen uppskattar, eller så är individen inte ett dugg intresserad av min åsikt. Jag kan också nyfiket ta reda på varför personen pratar om det den pratar om, och då kanske samtalet ger mig mer mening att vara i. Fast kan jag av mina skäl inte vara kvar i situationen, kan jag sätta min gräns och gå därifrån. Jag har alltid ett val.
Coachande frågor:
Vilka förväntningar har du?
Vilken verklighet behöver du se som den är?
Hur uttrycker du dina gränser?